Skottland från min och Gustavs synvinkel
För ca en timme sedan kom vi tillbaka efter att ha varit på resande fot i drygt sex fantastiska dagar. Vi började vår resa med att hämta vår hyrbil kl sex på kvällen i fredags, en svart liten volkswagen. Efter en friterad matbit i Prestwick började vi vår färd norrut, jag körde och det är som bekant vänstertrafik i Storbrittanien. Vägarna i Skottland är smala, krokiga, gropiga och det regnar regelbundet så det var inte helt enkelt. Efter några timmars bilfärd kom vi fram till ett jättefint så kallat Country House med utsikt över Loch Lomond. Som de flesta ställen vi bodde på var även detta drivet av SYHA- Scottish Youth Hostel Association eller dylikt vilket innebär att man bor för under 200 kr/natt på ofta jättefina ställen. Dock får man sova i sovsalar som är uppdelade i män och kvinnor så vi fick inte sova ihop den natten. Och det ska enligt dem spöka där så ja va lite nervös, jag drömde även mardrömmar, att jag var instängd den natten så jag försökte ta mig ur min våningssäng åt fel håll dvs på kortsidan så det blev lite tokigt men jag vaknade halvvägs ur sängen och insåg att jag drömde.
Dagen efter det körde vi upp mot Oban som är en fin liten hamnstad på västkusten där det finns ett marinbiologiskt forskningscentrum som Gustav har funderat på att arbeta för, men vi kom på andra tankar för trots att det var fint, låg det jäkligt ocentralt. Vi åt lunch här och jag beställde en sallad och Gustav lasagne och efter den måltiden insåg vi varför britterna är tjocka då det till både salladen och till lasagnen hörde pommes frites. Min mage klarar inte av så fet mat så ungefär fyra minuter efter att vi lämnat restaurangen blev det bråtom till toaletten för oss båda två och detta har varit ett återkommande tema under hela resan. Vi valde till slut att inrätta oss i britternas matvanor under veckan det vil säga att allt går att fritera.
Clydesdale-hästen som är världens största hästras efter Shire-hästen har sitt ursprung i Skottland och jag hade därför innan resan ställt in mig på att få se dessa på var och varannan äng. Så låg det dock inte till. På ett ställe andra dagen körde vi förbi en sådan och funderade på att vända men bestämde oss för att inte göra det utan tänkte att det måste komma fler. Dag fyra körde vi förbi ett helt fält av dem så då gjorde jag en u-sväng bums, körde tillbaka och uppför en liten liten grusväg som ledde till ett hus/skjul som såg ut som hämtat ur motorsågsmassakerna. Hästarna stog så långt ute på ängen och jag ville fråga om jag fick gå in till dem så att jag skulle kunna klappa på dem så jag svalde mina onda aningar och gick och knackade på, men ingen öppnade. Så då bröt vi oss in i en angränsande hage och gick fram till ett gäng hästar men när vi kom fram såg vi att de var hingstföl och inte alls särskilt stora, vid den tidpunkten var jag helt säker på att vi skulle bli upptäckta och skjutna så vi halvsprang därifrån och körde vidare. Till slut kom vi till ett litet samhälle som hette Tomintoul mitt ute på vischan där det skulle vara ofantligt vackert enligt guideboken, det var det inte och det var där jag hade lovat Gustav att han skulle få vandra men vi avstyrde det för man kan se finare vyer på vår bakgård. Vi hittade dock en turistbyrå där en tant med grovt skägg hänvisade oss till en ort ungefär 40 mil söderut som hette Forfar där det skulle finnas Clydesdale-hästar. Vi åkte dit och hittade ett bibliotek som även fungerade som en turistinformation där de sa att -här finns det inga hästar, då höll jag på att börja gråta. Men hon var så snäll att hon slog upp i telefonkatalogen och till slut hittade en 85-årig gammal tant som hade en Clydesdale-häst ungefär 4 mil söderut. Vi körde dit och hittade den gamla tanten som lät oss klappa hennes häst och det var helt fantastiskt vad häftigt det var. Hästens huvud var lika stort som min överkropp, om jag sträckt handen så högt jag kunde över huvudet, nådde jag ändå inte hästens öron. Så Clydesdale-hästjakt har varit ett annat tema som har styrt stora delar av resan.
Men vi har sett många slott, varit inte på två av dem och bott på ett av dem där det också skulle spöka. Vi har varit på Glenlivits-destilleri och provat Whisky, kört runt på de enorma högländerna mellan giganstiska berg på små smala vägar. Många av vägarna rymmer bara en bil men har små utbuktningar där man ska kunna mötas. Eftersom vägarna är så kurviga ser man inte alltid mer än tio meter framför sig så det har varit ett litet äventyr bara att köra runt. Ofta var man helt utmattad efter några timmars körande. Igår fick jag uppleva resultatet när jag helt plötsligt utan att tänka, körde rätt ut i full fart i en rondell utan att kolla åt höger först. Hade jag gjort det, hade jag sett att det kom en bil i hög fart just då och där. Men bilen väjde och jag tvärbromsade men blev helt skakig så efter det körde jag inte en meter. Det var lite synd för en timme innan hade vi haft en diskussion om vem som var den bästa bilföraren och Gustav påpekade då att jag faktiskt hade kört på två trottoarkanter och fått ett motorstopp. Efter den senare incidenten fick jag ge mig. Men jag är överlägset den bästa kartläsaren, när Gustav läste kartor körde vi fel i varje sväng särskilt efter han hade druckit två glas Whisky på provningen. När jag läste kartor körde vi aldrig fel så länge jag dessutom hade koll på skyltarna.
Två gånger har vi stannat bilen för att tala om i närmsta hus att det springer runt lösa djur på stora vägar. Första gången var det en stor fårbagge som sprang mitt i en 90-väg. Först tänkte jag stanna bilen och försöka leda iväg djuret men efter att ha sett hornen och fått en snabb minnesflash av en annan gång när jag försökte närma mig en bagge och fick två horn i sidan, bestämde jag mig för att strunta i det. I stället stannade vi på nästa ställe och berättade men de verkade inte vara särskilt brydda. Andra gången var det en flock höns, men inte heller där fick vi något vidare gensvar.
Det blev tyvärr ingen vandring för Gustav för vi körde hela tiden vidare så fort vi kom till ett ställe som inte kändes helt rätt och det har blivit mycket velande, till slut var det för sent. Det som varit tuffast enligt oss båda var dock när vi av ren impuls körde in i Edinburgh som är en helt otroligt häftig stad. Det var ett jäkla helvete att köra in i staden och vi höll på att skiljas för gott efter alla utbrott som detta ledde till. Hela staden är enkelriktad och ungefär 70% av alla vägar var avstängda pga vägarbeten. Till slut hittade vi dock ett hostel och checkade in. Vi bestämde oss för att ta en promenad som ledde oss till dem gamla delarna av staden, det började bli mörkt då vilket gjorde det mer effektfullt. Staden ser ut som hämtad ur en rysare, fast på ett häftigt sätt. Staden har även en mycket blodig historia. Vi hamnade iallafall på en mötesplats för guidade turer med spökvandring i grottorna under staden som ska vara den mest spöktäta staden i hela världen. Vi gick igenom gränder och in i hålor under gatorna där vi fick höra om allt hemskt som hänt där. Inspirerade av den turen bestämde vi oss för att även gå nästa tur som ledde till Greyfriars kyrkogård som är den plats i världen med högst koncentration av döda och spöken så klart. Det var fullmåne, vi gick in på ett låst område på kyrkogården där ingen fick vistas utan guider på grund av alla spökincidenter som hänt där. TVÅ av de tuffa killarna i gruppen avvek här för de vågade inte gå in på den stängda delen, men vi gick in och vi fick gå in i en krypta där folk tydligen brukar kollapsa och bli slagna samt rivna av spöken. Vi såg dock inget men jag var ganska rädd och det var väldigt häftigt att gå på en mörk kyrkogård i månljus och höra spökhistorier. FAST, jag hittade ett rivmärke på benet idag som jag inte hade innan och det kunde man tydligen vänta sig så vem vet =).
I natt har vi faktiskt sovit i bilen på en klippa ovanför havet och det har blåst storm så det var mysigt, eftersom vi skulle upp så tidigt ville vi inte betala för en hel natt. Jag gjorde ett hemmagjort fia med knuff som vi spelade och sen körde vi och köpte en kortlek och lite godis så vi klarade oss bra. Vi hade ju sovsäck med och jag hade dessutom kudde, det var lite kallt men helt ok. Men efter att Gustav hade satt i sig en hel påse med sura godisar blev han så törstig att det även smittade av sig på mig som också blev akut törstig och vattnet tog slut. Så, kl 12 på natten i storm och regn fick vi ge oss ut och ner mot havet som var vilt och gå in på en campingplats där vi tänkte att det kanske skulle finnas vatten men det var lite läskig stämning där, för det var helt dött men stod ändå bilar framför husvagnarna. Och vi tänkte att vi kanske skulle uppfattas som lite konstiga om vi kom smygande mitt ute i ingenstans på natten och storm, för att fylla på vatten. Så vi återvände lottlösa.
Gustav beställde Haggis på en pub och jag smakade och det var faktiskt väldigt gott, inte alls konstigt. Jag skulle kunna tänka mig att äta det igen.Gustav har även badat i Loch Ness tillsammans med en svensk man vi träffade på ett jättemysigt Bed & Breakfast hos ett engelst par. Vi har tagit 400 bilder så jag ska försöka ladda upp några här, men jag vet inte hur man gör. Jag har även en film på säckpipeblåsare i kilt. Summa summarum har vi nog kört ca 150 mil vilket är ganska mycket på så smala och krogiga vägar. Jag ska försöka lägga upp bilder, och skriver mer om resan senare. Vi har i alla fall haft fantastiskt skoj och dte har varit ett riktigt äventyr. Vi har sett riktigt skithålor och jättefina ställen, upptäckt att vädret där är sjukt växlande samt blivit bättre bilförare.
Dagen efter det körde vi upp mot Oban som är en fin liten hamnstad på västkusten där det finns ett marinbiologiskt forskningscentrum som Gustav har funderat på att arbeta för, men vi kom på andra tankar för trots att det var fint, låg det jäkligt ocentralt. Vi åt lunch här och jag beställde en sallad och Gustav lasagne och efter den måltiden insåg vi varför britterna är tjocka då det till både salladen och till lasagnen hörde pommes frites. Min mage klarar inte av så fet mat så ungefär fyra minuter efter att vi lämnat restaurangen blev det bråtom till toaletten för oss båda två och detta har varit ett återkommande tema under hela resan. Vi valde till slut att inrätta oss i britternas matvanor under veckan det vil säga att allt går att fritera.
Clydesdale-hästen som är världens största hästras efter Shire-hästen har sitt ursprung i Skottland och jag hade därför innan resan ställt in mig på att få se dessa på var och varannan äng. Så låg det dock inte till. På ett ställe andra dagen körde vi förbi en sådan och funderade på att vända men bestämde oss för att inte göra det utan tänkte att det måste komma fler. Dag fyra körde vi förbi ett helt fält av dem så då gjorde jag en u-sväng bums, körde tillbaka och uppför en liten liten grusväg som ledde till ett hus/skjul som såg ut som hämtat ur motorsågsmassakerna. Hästarna stog så långt ute på ängen och jag ville fråga om jag fick gå in till dem så att jag skulle kunna klappa på dem så jag svalde mina onda aningar och gick och knackade på, men ingen öppnade. Så då bröt vi oss in i en angränsande hage och gick fram till ett gäng hästar men när vi kom fram såg vi att de var hingstföl och inte alls särskilt stora, vid den tidpunkten var jag helt säker på att vi skulle bli upptäckta och skjutna så vi halvsprang därifrån och körde vidare. Till slut kom vi till ett litet samhälle som hette Tomintoul mitt ute på vischan där det skulle vara ofantligt vackert enligt guideboken, det var det inte och det var där jag hade lovat Gustav att han skulle få vandra men vi avstyrde det för man kan se finare vyer på vår bakgård. Vi hittade dock en turistbyrå där en tant med grovt skägg hänvisade oss till en ort ungefär 40 mil söderut som hette Forfar där det skulle finnas Clydesdale-hästar. Vi åkte dit och hittade ett bibliotek som även fungerade som en turistinformation där de sa att -här finns det inga hästar, då höll jag på att börja gråta. Men hon var så snäll att hon slog upp i telefonkatalogen och till slut hittade en 85-årig gammal tant som hade en Clydesdale-häst ungefär 4 mil söderut. Vi körde dit och hittade den gamla tanten som lät oss klappa hennes häst och det var helt fantastiskt vad häftigt det var. Hästens huvud var lika stort som min överkropp, om jag sträckt handen så högt jag kunde över huvudet, nådde jag ändå inte hästens öron. Så Clydesdale-hästjakt har varit ett annat tema som har styrt stora delar av resan.
Men vi har sett många slott, varit inte på två av dem och bott på ett av dem där det också skulle spöka. Vi har varit på Glenlivits-destilleri och provat Whisky, kört runt på de enorma högländerna mellan giganstiska berg på små smala vägar. Många av vägarna rymmer bara en bil men har små utbuktningar där man ska kunna mötas. Eftersom vägarna är så kurviga ser man inte alltid mer än tio meter framför sig så det har varit ett litet äventyr bara att köra runt. Ofta var man helt utmattad efter några timmars körande. Igår fick jag uppleva resultatet när jag helt plötsligt utan att tänka, körde rätt ut i full fart i en rondell utan att kolla åt höger först. Hade jag gjort det, hade jag sett att det kom en bil i hög fart just då och där. Men bilen väjde och jag tvärbromsade men blev helt skakig så efter det körde jag inte en meter. Det var lite synd för en timme innan hade vi haft en diskussion om vem som var den bästa bilföraren och Gustav påpekade då att jag faktiskt hade kört på två trottoarkanter och fått ett motorstopp. Efter den senare incidenten fick jag ge mig. Men jag är överlägset den bästa kartläsaren, när Gustav läste kartor körde vi fel i varje sväng särskilt efter han hade druckit två glas Whisky på provningen. När jag läste kartor körde vi aldrig fel så länge jag dessutom hade koll på skyltarna.
Två gånger har vi stannat bilen för att tala om i närmsta hus att det springer runt lösa djur på stora vägar. Första gången var det en stor fårbagge som sprang mitt i en 90-väg. Först tänkte jag stanna bilen och försöka leda iväg djuret men efter att ha sett hornen och fått en snabb minnesflash av en annan gång när jag försökte närma mig en bagge och fick två horn i sidan, bestämde jag mig för att strunta i det. I stället stannade vi på nästa ställe och berättade men de verkade inte vara särskilt brydda. Andra gången var det en flock höns, men inte heller där fick vi något vidare gensvar.
Det blev tyvärr ingen vandring för Gustav för vi körde hela tiden vidare så fort vi kom till ett ställe som inte kändes helt rätt och det har blivit mycket velande, till slut var det för sent. Det som varit tuffast enligt oss båda var dock när vi av ren impuls körde in i Edinburgh som är en helt otroligt häftig stad. Det var ett jäkla helvete att köra in i staden och vi höll på att skiljas för gott efter alla utbrott som detta ledde till. Hela staden är enkelriktad och ungefär 70% av alla vägar var avstängda pga vägarbeten. Till slut hittade vi dock ett hostel och checkade in. Vi bestämde oss för att ta en promenad som ledde oss till dem gamla delarna av staden, det började bli mörkt då vilket gjorde det mer effektfullt. Staden ser ut som hämtad ur en rysare, fast på ett häftigt sätt. Staden har även en mycket blodig historia. Vi hamnade iallafall på en mötesplats för guidade turer med spökvandring i grottorna under staden som ska vara den mest spöktäta staden i hela världen. Vi gick igenom gränder och in i hålor under gatorna där vi fick höra om allt hemskt som hänt där. Inspirerade av den turen bestämde vi oss för att även gå nästa tur som ledde till Greyfriars kyrkogård som är den plats i världen med högst koncentration av döda och spöken så klart. Det var fullmåne, vi gick in på ett låst område på kyrkogården där ingen fick vistas utan guider på grund av alla spökincidenter som hänt där. TVÅ av de tuffa killarna i gruppen avvek här för de vågade inte gå in på den stängda delen, men vi gick in och vi fick gå in i en krypta där folk tydligen brukar kollapsa och bli slagna samt rivna av spöken. Vi såg dock inget men jag var ganska rädd och det var väldigt häftigt att gå på en mörk kyrkogård i månljus och höra spökhistorier. FAST, jag hittade ett rivmärke på benet idag som jag inte hade innan och det kunde man tydligen vänta sig så vem vet =).
I natt har vi faktiskt sovit i bilen på en klippa ovanför havet och det har blåst storm så det var mysigt, eftersom vi skulle upp så tidigt ville vi inte betala för en hel natt. Jag gjorde ett hemmagjort fia med knuff som vi spelade och sen körde vi och köpte en kortlek och lite godis så vi klarade oss bra. Vi hade ju sovsäck med och jag hade dessutom kudde, det var lite kallt men helt ok. Men efter att Gustav hade satt i sig en hel påse med sura godisar blev han så törstig att det även smittade av sig på mig som också blev akut törstig och vattnet tog slut. Så, kl 12 på natten i storm och regn fick vi ge oss ut och ner mot havet som var vilt och gå in på en campingplats där vi tänkte att det kanske skulle finnas vatten men det var lite läskig stämning där, för det var helt dött men stod ändå bilar framför husvagnarna. Och vi tänkte att vi kanske skulle uppfattas som lite konstiga om vi kom smygande mitt ute i ingenstans på natten och storm, för att fylla på vatten. Så vi återvände lottlösa.
Gustav beställde Haggis på en pub och jag smakade och det var faktiskt väldigt gott, inte alls konstigt. Jag skulle kunna tänka mig att äta det igen.Gustav har även badat i Loch Ness tillsammans med en svensk man vi träffade på ett jättemysigt Bed & Breakfast hos ett engelst par. Vi har tagit 400 bilder så jag ska försöka ladda upp några här, men jag vet inte hur man gör. Jag har även en film på säckpipeblåsare i kilt. Summa summarum har vi nog kört ca 150 mil vilket är ganska mycket på så smala och krogiga vägar. Jag ska försöka lägga upp bilder, och skriver mer om resan senare. Vi har i alla fall haft fantastiskt skoj och dte har varit ett riktigt äventyr. Vi har sett riktigt skithålor och jättefina ställen, upptäckt att vädret där är sjukt växlande samt blivit bättre bilförare.
Kommentarer
Trackback
